Kloka Swea!

Jag, Swea och Soya promenerade bort till Åsen stugan, igår. Där band jag upp Swea och tränade en stund men "miffot" (Soya, gubben kallar henne så, ja han kalla henne för alla möjliga "rara" namn).
Swea skötte sej ok. Sen bytte jag hund och Soya skötte också sej fint.
 Sen fortsatte vi vår promenad, och, ja jag vet dom ska inte vara lösa nu vid denna tiden. Vi har ju så gott om hjort här i skogen men på det hållet vi gick igår är det lite mindre, så Swea fick vara lös.
Inga problem och inga större utsvävningar. Men plötsligt far hon iväg, jag fann mej och busvisslade vilket funkar mesta gångerna. Och mycket riktigt hon stannade. Stigen svänger skarpt höger och sen kan man inte längre se hunden.
Men som sagt Swea stannade mitt i svängen tittade på mej, tittade sen i stigens rikting och tittar igen en lååång stund på mej innan hos försvinner. JÄDRA skit, tänker jag, i det läget är det inte lönt att vissla , kalla eller vad som, det vet jag.
Jag står kvar försöker lugna Soya som också vill springa, och givetvis aningen sur på Swea. Samlar ihop mej och Soya och börja gå. Vi hinner inte så långt, då kommer Swea som ett skott runt svängen. Jätteglad, blöt om tassarna och upp på magen, hon kommer fram till oss. och då vet jag vad hon sa innan hon försvann : Matte kommer snart ska bara dricka lite i bäcken.
 Visst var det så, Swea älskar ju att slafsa i alla vattensamlingar.   MIN KLOKA SWEA.